Stämningsfullt när kvarlevorna återbördades till Akamella för sin sista vila

Solen lyste över den lilla kyrkogården som ligger på en höjd intill en evigt strömmande älv där drygt 200 människor samlades för att lägga kvarlevorna till vila.

1878 grävdes 23 kranier från tornedalska, kvänska, lantalaisiska och samiska individer upp från Akamella ödekyrkogård för att användas till rasbiologisk forskning i Helsingfors. Att kvarlevorna kunde återföras till sin ursprungliga viloplats är något som Svenska Tornedalingars Riksförbund-Tornionlaaksolaiset, STR-T, tillsammans med Muonio sameby och kyrkan kämpat för.

Birgitta Rantatalo, kommunalråd och kommunstyrelsens ordförande i Pajala kommun, deltog på ceremonin och höll följande tal:

Rakhaat viehraat /Kära deltagare

Jag skulle egentligen kunna korta mitt tal genom att säga: - Håller med samtliga föregående talare. Mitt tal tangerar och delvis överlappar och repeterar nämligen det vi fått höra idag. Men det är just det som är "grejen". Att rösterna aldrig får dö ut. Att vi är många och att vi i våra olika roller tar detta gemensamma ansvar. Jag är också kvän, tornedaling, lantalainen. Idag står jag här också i rollen som kommunstyrelsens ordförande i Pajala kommun. 

Till att börja med vill jag uttrycka ett varmt tack for att vi får vara representerade vid den här — symboliskt viktiga ceremonin och högtidsstunden. Tack också till STR-T för att ni tog initiativet till en hemställan till Saami Siida museum i Enare, om att de mänskliga kvarlevor som en gång fördes bort från Akamella ödekyrkogård nu bör återföras till sin ursprungliga viloplats.

Jag upplever den här stunden med blandade känslor, kanske känner någon av er likadant. Jag känner respekt, vördnad och tacksamhet till våra förmödrar- och fäder som har gått här före oss och med sina knappa förutsättningar banat väg för kommande generationer.

Liv av umbäranden, uppoffringar, tungt och hårt arbete — för att sedan grävas upp ur sitt sista vilorum, studeras, objektifieras och dömas ut som den svagare arten. Jag känner skam och ilska över vanhedrandet och förnedringen, även om det var nästan 150 år före vår tid.

Det som gjordes var fel mot människan och människovärdet och det gjorda kan inte göras ogjort. Men vi nu levande har förutsättningar att göra rätt. Nu gör vi rätt, och rättvist: Våra förmödrar- och fäder får komma hem. Och vi nu levande kan börja närma oss historien och en dag kanske försonas med den. Det är en upprättelse, eller åtminstone början på.

Året var 1878 när de 25 kranierna grävdes upp ur sina gravar och fördes bort i rasbiologiskt syfte. Det är 146 år sedan. Det var förstås en annan tid, med andra idéer, ideal, normer och värderingar. Men ändå; hur kunde det ske? Det för oss idag makabra och ofattbara; hur kunde detta ske? Den här dagen manar till eftertanke.

Skulle det kunna ske igen? Är det helt otänkbart i ett civiliserat samhälle, eller är det möjligt, att de meänkieliska och samiska minoriteterna skulle kunna behandlas ovärdigt och orättvist en gång till? Inte grovt och makabert på samma sätt som 1878, men med moderna subtila mått mätt.

Kanske genom att hållas utanför demokratiska processer, kanske genom osynliggörande, kanske genom att fråntas rätten att läsa sitt minoritetsspråk i skolan eller att på ålderns höst få be om en kopp kaffe på finska.

Avslutningsvis vill jag understryka det stora ansvar vi har och det mandat vi sitter på som offentlig myndighet, och därtill förvaltningskommun för nationella minoritetsspråk, att bevaka och värna vårt flerspråkiga- och kulturella arv och rättigheterna och möjligheterna som följer med det. Det är ett mandat och maktmedel som kan göra skillnad och förhindra att historien återupprepar sig.

Med lagstiftningen har Sverige hunnit en bra bit på vägen och nationella minoriteter har fått utrymme utanför den särskilda lagstiftningen. Exempelvis Kulturmiljölagen har ändrats. Tyvärr lämnar implementeringen av lagarna mycket att önska. Dagens repatrierings ceremoni är ett starkt bevis på vårt gemensamma åtagande att rätta till tidigare orättvisor och att bygga en framtid där alla känner sig hemma.

Låt oss fortsätta arbeta tillsammans för att stärka banden mellan myndigheterna och de nationella minoriteterna och därmed skapa ett samhälle präglat av respekt, förståelse och samhörighet. KIITOS! TACK!